Lailonn

Ååååh.... Min kropp är full av saknad och ensamhet. Minnen är det som finns kvar. Människorna är inte i min närhet, men de finns där någonstans. "Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det", så brukar man ju säga, men jag visste faktiskt vad jag hade.. och jag visste att det skulle bli ett helvete att komma hem. Men jag visste inte att det skulle bli ett sånt här helvete.. ett tusen gånger värre.

Det var långt ifrån planerat att jag skulle bli kär. Man ville ju inte bli det. För man visste att det bara skulle kunna hålla i nån vecka. Så blev det, även om jag önskar att vi kommer träffas igen. Men Frankrike är... ganska långt bort. Jag har aldrig ens varit i Frankrike. Nu finns det någon där som jag saknar som in i helvete. Någon som verkligen gillade mig.

Att ta farväl var det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Jag grät i över en timme. Vi kramades och pussades. Han grät, jag grät. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när de sa att vi var tvungna att åka nu. Vi slets från varandra och jag såg efter honom när jag gick upp på bussen med tunga steg. Höll på att ramla ihop på bussen, jag såg ingenting, allt var som en dimma. Hörde mina vänners röster nånstans där på bussen, de ropade på mig. Jag slängde mig ner över Stini och grät.