Lailonn

Allting som hände i somras känns så långt bort. Det var jättelänge sedan jag jobbade, vilket känns bra, jag fick inga men för livet utav att jobba som städerska. Sen är det resan såklart. Var tog den vägen? Varför tog det roliga slut? Varför sitter jag nu här i min ensamhet och skriver på en blogg som ingen bryr sig om? Varför känns det som att ingen tycker om mig? Varför tänker jag så mycket? Ja... det finns många frågor utan svar. Men jag kämpar, det gör jag. Men vad kämpar jag för? Vad vill jag med livet? Ett bra jobb, tjäna mycket pengar, få vackra barn och ha en man att laga mat till. Fan.. är det de livet går ut på? Att tjäna mycket pengar och sedan vara lycklig? Ja, vad ska man annars göra av livet? Vad har man för alternativ? Man vill inte sluta som alkoholmissbrukare som bor på gatan eller knarkare. Inte för att det är någon risk i mitt fall, men ändå. Vad väntar för mig? Det lyckliga "mamma, pappa, barn" livet? Varför känner jag inget sug efter det? Jag vill ha kul. Jag vill leva som jag gjorde på Malta. Jag vill bo på hotell, ha fransmän i rummet intill. Jag vill kunna springa runt i korridoren iklädd endast bh och trosor. Jag vill ta en röd minibuss ner till stranden för att ragga killar, eller ligga på en luftmadrass och ha en fransman flytande där bredvid mig i vattnet. Jag vill ligga och krama om Stini på nätterna, känna den tryggheten och känslan av att det finns människor som verkligen älskar mig. Jag vill att Steph ska luta sitt huvud mot min axel, stryka bort håret från hennes panna när vi åker hem med bussen igen. Hem till hotellet där jag kan raka allas ben och klia flickorna på ryggen tills de dreglar ner alla kuddar. Jag vill dra mina fingrar genom Marias hår. Jag vill ligga där bredvid Sofie och klia henne på ryggen tills hon somnar. Sedan för att känna mig duktig hänger jag med Lollo och tränar yoga i korridoren. Som ni hör har jag verkligen fått en massa kärlek under den här resan. Det har varit en stor trygghet att ha så många människor runt omkring sig dygnet runt. Jag har njutit varje sekund. Men underbart är kort och det är över för den här gången. Kanske för evigt? Jag kommer antagligen inte uppleva samma sak någon gång mer i mitt liv. Kanse någon annan sorts trygghet, men inte den här. Den tanken gör mig ganska olycklig. Det är ju just det där jag vill uppleva igen. Det livet som jag vill leva. Men man kan inte leva så och det måsta jag inse.
Jag är tillbaka till verkligheten..

Men mina minnen kan ingen ta ifrån mig.

Lailonn

Ååååh.... Min kropp är full av saknad och ensamhet. Minnen är det som finns kvar. Människorna är inte i min närhet, men de finns där någonstans. "Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det", så brukar man ju säga, men jag visste faktiskt vad jag hade.. och jag visste att det skulle bli ett helvete att komma hem. Men jag visste inte att det skulle bli ett sånt här helvete.. ett tusen gånger värre.

Det var långt ifrån planerat att jag skulle bli kär. Man ville ju inte bli det. För man visste att det bara skulle kunna hålla i nån vecka. Så blev det, även om jag önskar att vi kommer träffas igen. Men Frankrike är... ganska långt bort. Jag har aldrig ens varit i Frankrike. Nu finns det någon där som jag saknar som in i helvete. Någon som verkligen gillade mig.

Att ta farväl var det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Jag grät i över en timme. Vi kramades och pussades. Han grät, jag grät. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när de sa att vi var tvungna att åka nu. Vi slets från varandra och jag såg efter honom när jag gick upp på bussen med tunga steg. Höll på att ramla ihop på bussen, jag såg ingenting, allt var som en dimma. Hörde mina vänners röster nånstans där på bussen, de ropade på mig. Jag slängde mig ner över Stini och grät.  

Igår natt kom jag hem från Malta. Jag har nog haft den bästa tiden i mitt liv. Jag blev påmind varje dag om hur speciell just jag är. Här i Sverige känner jag mig bara som en i mängden men på Malta älskade folk mig för den jag är. Med gänget känner jag mig hemma. "Truckflategänget" is da shit, som Steph skulle sagt.