Lailonn

Allting som hände i somras känns så långt bort. Det var jättelänge sedan jag jobbade, vilket känns bra, jag fick inga men för livet utav att jobba som städerska. Sen är det resan såklart. Var tog den vägen? Varför tog det roliga slut? Varför sitter jag nu här i min ensamhet och skriver på en blogg som ingen bryr sig om? Varför känns det som att ingen tycker om mig? Varför tänker jag så mycket? Ja... det finns många frågor utan svar. Men jag kämpar, det gör jag. Men vad kämpar jag för? Vad vill jag med livet? Ett bra jobb, tjäna mycket pengar, få vackra barn och ha en man att laga mat till. Fan.. är det de livet går ut på? Att tjäna mycket pengar och sedan vara lycklig? Ja, vad ska man annars göra av livet? Vad har man för alternativ? Man vill inte sluta som alkoholmissbrukare som bor på gatan eller knarkare. Inte för att det är någon risk i mitt fall, men ändå. Vad väntar för mig? Det lyckliga "mamma, pappa, barn" livet? Varför känner jag inget sug efter det? Jag vill ha kul. Jag vill leva som jag gjorde på Malta. Jag vill bo på hotell, ha fransmän i rummet intill. Jag vill kunna springa runt i korridoren iklädd endast bh och trosor. Jag vill ta en röd minibuss ner till stranden för att ragga killar, eller ligga på en luftmadrass och ha en fransman flytande där bredvid mig i vattnet. Jag vill ligga och krama om Stini på nätterna, känna den tryggheten och känslan av att det finns människor som verkligen älskar mig. Jag vill att Steph ska luta sitt huvud mot min axel, stryka bort håret från hennes panna när vi åker hem med bussen igen. Hem till hotellet där jag kan raka allas ben och klia flickorna på ryggen tills de dreglar ner alla kuddar. Jag vill dra mina fingrar genom Marias hår. Jag vill ligga där bredvid Sofie och klia henne på ryggen tills hon somnar. Sedan för att känna mig duktig hänger jag med Lollo och tränar yoga i korridoren. Som ni hör har jag verkligen fått en massa kärlek under den här resan. Det har varit en stor trygghet att ha så många människor runt omkring sig dygnet runt. Jag har njutit varje sekund. Men underbart är kort och det är över för den här gången. Kanske för evigt? Jag kommer antagligen inte uppleva samma sak någon gång mer i mitt liv. Kanse någon annan sorts trygghet, men inte den här. Den tanken gör mig ganska olycklig. Det är ju just det där jag vill uppleva igen. Det livet som jag vill leva. Men man kan inte leva så och det måsta jag inse.
Jag är tillbaka till verkligheten..

Men mina minnen kan ingen ta ifrån mig.

Lailonn